Qajaqbloggen: Påsktur i skäckerfjällen!

Det finns mer än kajaker i huvet på mig! Jag gillar vintern och skidåkning i alla former, men att gå på tur gillar jag bäst. Den här gången bar det av till skäckerfjällen, där jag bara varit en gång tidigare och då på hösten. Vi var ute fem dagar och fick njuta av att sova i tält. Turen startade vid Anjan, fjällstationens parkering. Vid starten var det kraftig sydostlig vind och regnbyar. På vintern kan man gå över Baksjön. Vi tog den markerade vinterleden som går till Mansjön. Första kvällen slog vi läger någonstans vid Hierkieloebpele. Trots vinden lyckades vi hitta en tältplats med hyfsat lä. På grund av regnet lagades maten i tälten.

Andra dagen blåste det fortfarande ganska mycket, men det var halvklart och fint. Planen var att gå mot Mansjön, ta en fika där och runda Sandfjället på västra sidan för att senare komma in i Rutsdalen. I början på dagen hade vi en del stigning, sen sluttade det ganska mycket ner mot Mansjön, det var isigt eller bristande skare, så att försöka sig på telissvängar fick man göra på egen risk. Eftermiddans skidåkning gick mycket på skrå. Vi slog läger någonstans emellan Sandfjället och Dueljenaesie. Tredje dagen hade vi strålande sol hela dagen, vi smetade in oss med solskydd och trivdes. Dessutom skulle vi skida i ganska lättsam och rolig terräng i Rutsdalen längs Rutsälven och slå upp tälten öster om åttfotingen. Rutsdalen är trevlig med sin ringlande älv, granar på sydsluttningen och tallar längre ner i dalen. Det blir en fin kontrast till de vita fjällen runtomkring. Det var dessutom många djurspår i snön längs dalen.

Den fjärde dagen skulle vi gå upp ganska många höjdmeter. Vi lämnade Rutsdalen och gick på sommar o vinterleden mot Sockertoppens vindskydd där vi lunchade. Det var ca 6 km upp dit och till en början ganska bra stigning. När det är kallare väderlek är det lättare att valla skidorna så att de fäster, vi hade is eller hård skare att gå upp på och även med klister är det knepigt. Det blev väldigt mycket saxande eftersom klistret/vallan slets bort så fort. Målet för den här dagen var att slå läger i närheten av Strydalens vindskydd. När vi kikade på kartan såg vi att vi hade ännu en stigning i passet mellan Anjeskutan och Aahkantjahke. Det var bara att lägga på mer klister och börja klättra. Här uppe var det lite bättre snöförhållanden, jag fick mycket bra fäste och slapp saxa upp. Och vilken utsikt när man kom upp över passet, helt makalöst. Man får alltid en belöning när man anstränger sig, i det här fallet en vidunderlig utsikt och vetskapen att man klarar lite strapatser. Vi slog upp tälten aldeles vid Strydalens vindskydd och planerade att gå upp tidigt nästa morgon för att några hade lång väg att köra hem nästa dag.

Sista dagen började med lite stigning, vilket var bra för att få lite värme i fötterna. Vi följde leden Öster om Lill-Anjeskutan. Sedan bar det av nerför först på fjället och sen i skogslandet. På vissa håll i skogen var det ganska besvärligt då det var spårigt, smalt och hård snö.

Det kan vara bra att gräva en grop i absiden så får man mer plats.

Det knepigaste med att tälta på vintern är att hålla fötterna varma. När man åker skidor så blir pjäxor och sockar blöta av svett och av snö, speciellt vid den här tiden på året då det är ganska varmt. Om man går på tur och sover i stugor har man lite möjlighet att torka pjäxorna, men när man sover i tält är det svårare. Jag bytte till torra strumpor när vi slog läger och hade plastpåsar mellan pjäxor och strumpor, det fungerade så där, efter ett tag började fötterna frysa, så efter matlagning och andra bestyr tog jag en liten kvällstur på skidorna för att vara varm om fötterna när jag gick till sängs. På morgonen var det bara att finna sig i att vara kall om fötter tills vi kom igång med skidåkningen. De sista två nätterna hade vi minusgrader så då var dessutom pjäxorna som varit blöta på kvällen helt frusna och stenhårda.